!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

SÖK

Wibeke

Källö i mitt hjärta.

GMBF firar 80 år som båtförening 2007. I samband med detta vill jag delge andra medlemmar av vad jag har upplevt här på Källö.

Dessa rader som jag här skriver är mina personliga tankar och minnen av min uppväxt här på Källö. Andra kanske har en helt annan uppfattning om händelser eller möten med människor än vad jag har, men vi människor ser ju allt på olika sätt

Min första kontakt och besök på Källö skedde 1964.

Min pappa Walther Prang arbetade som snickare på olika arbetsplatser i Gbg,

och kom då i kontakt med andra som delade hans intresse för havet och båtar.

En av dessa personer hette farbror Persson. Han var medlem i GMBF och lotsade

ut vår familj till detta paradis.

Just det här året hade föreningen ingen familj som kunde sköta kiosken, utan mina föräldrar blev tillfrågade om detta kunde vara ngt för oss.

Min mamma Ulla-Maj har berättat för mig att hon blev skjutsad till Källö av ngn medlem med båt.

Min mamma antog erbjudandet och sedan skötte vår familj kiosken under tre somrar.

Det låter kanske konstigt att min mamma bestämde detta, men det var ju hon som skulle stå för ruljansen när pappa var hemma och arbetade på veckorna.

 

På den här tiden fanns det ingen ström i Klubbhuset, det installerades senare. Mamma lagade mat på gasolkök, värme fick vi ifrån en vanolenkamin, som osade.

Något rinnande vatten fanns inte heller, utan alla hushåll på Källö hämtade dricksvatten ur cisternen som fortfarande står nedanför Traktorförrådet. Idag växer ett träd i denna cistern. Vattnet kom rinnande uppifrån dammen genom ett sandfilter.

Ibland tog  regnvattnet slut i dammen och då fick våra pappor åka till Styrsö och hämta.

Att vara kioskföreståndare i början på 1960-talet var ingen lätt uppgift.

Det spelade ingen roll om det bara låg 2-3 båtar i hamnen, kiosken skulle till vilket pris vara öppen. Det spelade ingen roll om ingen handlade, men öppen skulle den vara.

Vid ett tillfälle hade mamma tackat ja till ett erbjudande av familjen Boström att följa med till Vrångö på en badutflykt, men vid återkomsten till Källö blev hon utskälld för detta. Mamma skulle ha frågat de båtägare som fanns i hamnen om lov först.

När det gäller inköpen till kiosken kommer jag ihåg att vi handlade hos en farbror på Drottninggatan, i Gbg. Jag kommer ihåg att det var väldigt mörkt där och luktade konstigt.

Det fanns ju ingen ström, och det var svårt att hålla öl och läsk kalla, men rakt under kiosken finns det vi kallar för “drickabackskällaren”. Det är förrådet bakom den vita dörren. Där var det svalast och där ställdes all dricka i träbackar. I kiosken fanns en lucka i golvet med en stege, så det skulle vara smidigt att hämta upp öl och läsk. Men det är längesedan denna stege användes. Detta tillhör svunnen tid.

Eftersom det inte fanns någon ström så var glass en verklig lyx. Jag minns att min pappa vid några tillfällen köpte ut en låda med vaniljpuck med guldpapper på.

Torr-isen som fanns i lådan slängde han i havet, och jag minns att det rök ordentligt.

Sedan sålde han glassen direkt på bryggan. Det tog inte lång tid innan glassen var slut, för vi barn var ju inte vana att kunna köpa glass.

Kiosken kallades även för schappet av de äldre.

Köket som finns i lägenheten bakom kiosken fanns inte heller. Där fanns en veranda, och där slängdes diskvattnet ut.

Klubbhusets fasad  är intakt. Inuti har vissa ändringar gjorts.

På dansbanan har många dansat, den är också intakt och ser ut som när den byggdes.

Tavlan som hänger i portalen vid dansbanan målades 1937. Den har restaurerats några gånger.  Rose-Marie Nord var en av dem som har sett till att tavlan får leva vidare. Denna målning betyder mycket för föreningen.

Vid ett tillfälle när vi städade i drickabacksförrådet så hittade vi en rostig burk med danspoletter. Dessa danspoletter såldes för tio öre/st till männen som”betalade” med dessa poletter vid ingången till varje dans. På denna tiden var det inte så vanligt med demokratisk dans. Intäkterna av pollettförsäljningen skulle täcka spelmännens gage.

Påannoseringen av vad det var för dans gjordes med handmålade skyltar, tex att nu var det foxtrot eller vals.

Detta var innan vår familj kom till Källö, och detta har en gammal medlem berättat som gick ur tiden för några år sedan.

Vi hittade vid samma städtillfälle fint porslin i ett skåp i drickabackskällaren.

Detta porslin bestod av cremefärgade kaffekoppar, fat, assietter, sockerskålar och gräddsnipor.

Porslinet är fortfarande i mycket bra skick, trots att det inhandlades i GMBF’s begynnelse. Antagligen har det används vid speciella tillfällen. Vi hittade även en 25 liters kaffekittel med kran. Porslinet finns nu i köket och om man vill bli lite nostalgisk går det bra att dricka kaffe ur dessa koppar.

Under min uppväxt här på Källö, var det dans varje lördag, och även på den tiden var det lotteri. 1:a pris var alltid en varuhink med en ¼ lit sprit inkl. Ibland hade mina föräldrar turen att vinna en av dessa hinkar. Min pappa nyttjade inte så mycket alkohol, och detta visste de flesta om. Hade mina föräldrar vunnit en varuhink så spreds detta som en löpeld, och sedan stod alltid samma personer utanför vår dörr tidigt på söndag morgon och ville köpa spriten.

Det fanns även ett tombolastånd där många lotter såldes. Denna lilla byggnad stod under körsbärsträdet, bredvid dansbanan. Hade man tur att vinna så kunde man få välja något ur respektive vinstgrupp. Det fanns alltid 1:a, 2:a och 3:e vinster.

Tombolan revs för ett par år sedan eftersom den inte hade varit i bruk på många år och var i väldigt dåligt skick. Den sista vintern förvarades medlemmarnas grillar där.

Det var faktiskt med sorg i hjärtat som vi såg på när den blev riven.

Utomhusmiljön på Källö har sakta förändrats. Där hamnplanen är idag var det vatten, och stigen till badviken från hamnen fanns inte. För att komma till badviken fick alla gå ner bakom klubbhuset. Denna stig har alltid kallats för “kärleksstigen”.

För barnfamiljer och de äldre medlemmarna var det svårt att komma ner till badviken, men alla som ville bada kämpade på, och det har burits många barnvagnar, skrindor, och många äldre har fått hjälp att gå nedför denna mycket kuperade stig.

Min mamma bar många skrindor upp och ner för denna stig, med både vi barn och fika och badutrustning.

Vid denna tidpunkt fanns det en båtfamilj här på Källö som var döva. Frun i den här familjen hade väldigt svårt att gå, och mannen började att bygga det som idag är gångvägen till badviken 

Jag kommer även ihåg när cementbryggan blev gjuten. Detta var också på 1960-talet.

Vi barn tyckte det var mycket spännande men blev bortkörda av vad vi barn ansåg som arga farbröder, men det handlade enbart om att dessa farbröder var rädda att vi skulle skada oss.

Där kranarmen finns idag var det en pontonbrygga.

Eftersom det inte fanns rinnande vatten inomhus vid den här tiden så kommer jag ihåg när min mamma värmde vatten och tvättade mig och min bror i en balja. Jag minns även att mamma köpte en grön saltvattentvål som löddrade i saltvattnet och som hon tvättade oss med i badviken. Jag var väldigt fascinerad av att denna tvålen flöt i vattnet.

Blundar jag kan jag förnimma mig lukten som jag tyckte så mycket om.

Hur mina föräldrar som ingen av dem hade körkort, fraktade ut allt till Källö är för mig en gåta, men finns viljan så går allt. Vi åkte med 9:ans spårvagn från Järntorget, med allt som skulle med. Jag har tom åkt spårvagn med vår undulat i bur.

Att åka båt ut till Källö var alltid en upplevelse. Nu som då gick båtarna från Saltholmen. Men att kalla dessa båtar för skärgårdsbåtar är nog att ta i.

Jag har färdats med alla möjliga båtar. Speciellt kommer jag ihåg två av dessa.

Den ena var en lång smal båt där man fick gå ner under däck för att få sittplats, det luktade olja och ngt annat som jag vet att jag inte tyckte om. Stolsätena var gjorda av galon och var alltid kalla.

Den andra båten liknade mer de skärgårdsbåtar som finns idag. Den hette Taxi och mannen som körde hette Farbror Ljungberg. Båtarna lade inte till vid nuvarande brygga utan vid en liten brygga längre bort mot Styrsö. Denna brygga var privat och för att sedan komma till GMBF`s område fick alla gå genom Familjen Zandéns trädgård.

Detta var ju inte populärt och jag vet att vi barn alltid sprang genom denna trädgård.

Det var nog en lättnad för den familjen när den nya bryggan togs i bruk.

Men en sommar minns jag att båtarna till Källö utgick från Stenpiren. Vilket år detta var har jag glömt. Men däremot minns jag att kärnfria vindruvor hade precis kommit till Sverige och att min mamma köpte dessa för att vi skulle ha något att läska oss med på båten under den långa färden, som tog ca 90 minuter.

Att vara barn på 1960-talet och få möjligheten att tillbringa somrarna här på Källö var och är fortfarande rena paradiset. Vi hade aldrig tråkigt. Det spelade ingen roll vad det var för väder vi var alltid ute. Alla barn lekte med varandra, ingen gick omkring ensam.

Men det fanns vissa ställen där vi barn inte var välkomna. I lokalen satt alltid några tanter som hette Elin, Hulda och broderade. Vi barn fick inte vara där för de skulle ha lugn och ro.

I parken var vi heller inte välkomna. Parken sköttes som ett skötebarn av farbror Kalle och var vi där någon gång så blev vi iväg körda.

Min mamma har berättat följande: Pappan i familjen Boström hade hängt upp en “lian” i parken till oss barn, den hängde där mindre än en timme så blev den bortplockad. Vi barn var inte välkomna att vara i parken.

Farbror Kalle hade en trä-eka som han byggt själv. Varje vardagsmorgon 9.30 kunde de som ville åka med till Styrsö Tången och handla. Det var ofta som ekan var full med mammor och barn. Det enda farbror Kalle ville ha betalt var en bit rökt korv och en pilsner inköpt hos Andels (nuvarande Ica). Flaskorna sänkte han på tillbaka vägen på ett visst ställe mellan två öar en bit från Källö.

Att Kalles eka åkte prick  9.30 berodde på att då hann brödet landa hos Andels (Ica).

Ica affären ser i stort sett ut som den gjorde på 1960-talet. Charken fanns där den är nu, och brödavdelningen fanns också där den finns idag.

På vägen upp till Ica fanns en kiosk på vänster sida inklämd mellan två hus. Där jobbade en rundlagd tant med förkläde på magen. Det fanns ju kiosk på Källö, men det var alltid spännande att handla hos denna tant. Hon sålde blå skumelefanter som inte såldes i kiosken på Källö. Det är några år sedan jag såg henne på Skärgårdsbåten, vet inte om hon har gått ur tiden kanske.

Nere i hamnen på Styrsö Tången fanns en handelsbod, Adolfssons hette den. När man kom in i denna affär så var det en lång disk som man handlade vid. I denna affär kunde man köpa färg, fotogen, dricka m.m.  Adolfssons livs upphörde för många år sedan och huset har blivit bostad.

För att återgå till somrarna på Källö, så har jag tidigare berättat att det var dans till musiker varje lördag. Men även var det mycket mera återkommande “fester” som återkom varje år. Jag kan tex nämna Sillsexa, Källö Barnens Dag.                                                                     

Det som fortfarande firas här ute är Midsommar och Kräftskiva. I år 2007 är första gången som vi inte har rest någon Midsommarstång, detta beroende på vädret.

Midsommardagen har alltid varit barnens lekdag här på Källö. Det är samma lekar som barnen tävlar i som när jag var liten på 1960-talet. Naturligtvis har vissa saker ändrats med tiden, tex så bar vi råa ägg på matskedar istället för potatis som det är idag. Säckarna som vi sprang i var av gjuteväv. Naturligtvis fick de som var bäst priser även då. När alla tävlingar var avslutade på ängen gick alla upp till dansbanan för prisutdelning. Där hade de vuxna ställt ut långa bord framför scenen med 1:a, 2:a och 3:e priser till de barnen som vunnit. Naturligtvis så rann många tårar eftersom det inte alltid var så lätt att förstå för en del barn att alla inte kunde vinna.

Det systemet som vi har idag att alla får en “check” är mer rättvist.

Under en av somrarna som mina föräldrar hade kiosken så hände följande en midsommarhelg: Min pappa hittade ett par blåjeans i parken, i jeansen fanns både plånbok med pengar, nyckelknippa. Men vem dessa jeansen tillhörde fick vi aldrig veta, denna byxlöse person dök aldrig upp och hämtade sina byxor.

Det är kanske konstigt att det inte har hänt något mer än det som hände Midsommardagen 1966. Min mamma har berättat följande: Det hade kommit upp ett gäng pojkar i 18-20 års åldern på lördag morgon och frågat efter sin kamrat. Mamma hade pratat med denna pojke sista gången vid ca 02.00 på natten. Tyvärr så hittade min pappa honom drunknad nere i hamnen mellan två båtar. Alla åkte hem, och flaggan halades på halv stång.

En annan händelse som jag faktiskt kommer ihåg är när det var en pojke som dök från berget en bit ifrån badbryggan vid berget. Tyvärr så slog han i huvudet i botten och fick föras till sjukhus. Hur det gick för honom vet jag inte.

Jag själv har svaga minnen från när jag höll på att drunkna i hamnen. Jag hade smitit ifrån kiosken utan flytväst och satt mig på bryggan och skulle “prata” med ngn vuxen. Jag vet att hade ena foten på en tamp, men hur jag hamnade i vattnet vet jag inte. I en av båtarna som låg med aktern mot bryggan stod en man och rakade sig, han hörde ett plask och drog upp mig i min ena hästsvans. Hade han inte varit uppmärksam hade jag kanske inte funnits idag.

Att ramla i med kläderna på hände ganska ofta för min del. Jag minns särskilt 1969, till kräftskivan. Det hade varit Barnens dag på Liseberg på våren, och jag hade vunnit deras tävling “Göteborgs Pippi Långstrump”. Eftersom detta hade blivit mycket uppmärksammat i Göteborgs-Posten så ville de vuxna att jag skulle uppträda på Kräftskivan. Jag minns att detta år höll vi till i lokalen, det var antagligen dåligt väder. Jag kommer ihåg att jag uppträdde på ett bord i full Pippi utstyrsel. Jag hade en apa på axeln, doktorsväska med kopparpengar, en blå och en grön strumpa, strumpebandshållare, min mammas röda och svarta mockakängor, en röd peruk och en vit stickad olle som vi lånat av en farbror. Efter uppträdandet så ville jag vara med de andra barnen och  jag minns att min pappa sa till mig att vara försiktig så jag inte ramlade i. På den tiden så fanns det en flotte liggande alldeles i början av träbryggan och cementbryggan och där samlades alla barn. Även jag, men när jag skulle gå upp på bryggan igen så hände det som min pappa varnat mig för. Hux flux låg jag i vattnet med peruk och allt. Väl uppe på bryggan igen var det bara att gå “hem” till tältet och byta kläder. Min mamma blev inte ens arg, det enda som bekymrade henne var hur hon skulle få bort de röda fläckarna efter peruken som fanns på den vita ollen vi lånat av en farbror.

Mamma har även berättat att det såg väldigt komiskt ut med mina Pippi kläder hängandes på klädsträcket. Tyvärr fanns ingen kamera vid detta tillfälle så det har inte blivit dokumenterat.

Efter de tre somrarna som kioskföreståndare så tältade vår familj under många år ovanför ängen. Min pappa som jag tidigare berättat om var ju snickare och byggde ett trägolv som sedan tältet sattes upp på. För att vi inte skulle frysa  om nätterna så lade han frigolitplattor i den delen av tältet som vi sov i. Vi tältade på samma plats under åren 1967-1977. Sedan byggde pappa sin Dalbosnipa och vi kom in i en annan fas i livet.

Strax nedanför oss tältade familjen Boström och alldeles brevid oss tältade tant Greta och farbror Evert. Jag minns att jag tyckte att deras tält var enormt, och så minns jag att de hade en gammal utdragbar träsoffa i tältet som de sov i.

En bit längre ner på ängen bredvid grinden tältade en familj som hette Gerd och Åke Gustavsson. Deras dotter Ann-Charlotte lekte jag mycket med när jag var liten.

Nu när mamma och pappa inte var kioskföreståndare längre så hade mamma lite mer frihet. Bla kunde hon ju åka hem ibland för att tex tvätta och tvaga oss barn ordentligt. När vi gjorde detta så “lekte”  vi att vi var turister på stan, och köpte bakelser på Paley på Avenyn och tog med hem.

Jag minns inte att vi nånsin hade tråkigt här på Källö. Det fanns varken TV, video eller dator på den tiden. Vi barn hade roligt ändå. Där ungdomsrummet är idag var det ett styrelserum som alltid var låst.

Men jag minns att någon medlem hade tagit ut en liten svartvit tv i början på 1970-talet och den såg vi på i lokalen. En sommar så visades Alfred Hitchcok filmer på tv, och naturligtvis skulle vi lite äldre barn titta på dessa filmer. Filmerna är ju ganska hemska, men väldigt spännande, vi vågade knappt gå hem över ängen när det hade blivit mörkt.

Men det erkände man ju aldrig att man hade blivit mörkrädd av att titta på film.

En episod som vi barn egentligen inte vill minnas var den sommaren när en tant vid namn Borg skulle kolla upp vilka barn som var simkunniga. Det var väl bra i och för sig men inte på det sättet som det skedde. Alla barn skulle utföra vissa prov som tex klädsim, simma ett visst antal meter, hämta upp saker från botten och att dyka. Jag kommer ihåg att vi höll till vid pontonbryggan ( där kranarmen finns idag). De barnen som inte klarade av alla dessa moment ansågs inte simkunniga och var tvungen att bära flytväst. Att man kunde simma och kanske klara av ngt mer moment räknades inte. Jag har  aldrig kunnat dyka, inte ens i vuxen ålder. Ni kan ju tänka er hur förnedrande det var för oss barn som var på väg in i tonåren. Dessutom vaknade jag på natten och hade fått öronsprång. Det tog många år innan jag slutade att rysa när jag såg henne.

Men det finns även fina minnen från Källö. Tex så träffade jag min första kärlek här på Källö, jag minns att jag grät när han åkte iväg på semester med sin familj. Något förhållande hade vi egentligen inte, men oj vad jag var kär. Jag var 14 år och trodde att världen skulle gå under.

Som många andra så testade jag att röka cigaretter första gången här på Källö. Jag minns att vi var några tjejer som satt i ett tält på ängen och smygrökte. Sedan när jag skulle gå till vårt tält så slängde jag under cigarettpaketet under trägolvet för att mamma inte skulle hitta dem. Att jag luktade rök tänkte jag inte alls på. Ibland hade jag slängt in cigarettpaketet för långt under golvet och behövde då en pinne att peta fram det med. Naturligtvis förstod mina föräldrar vad jag höll på med, men de ville att jag skulle inse själv att det varken smakade gott eller var nyttigt.

Sophuset som finns nere i hamnen byggde faktiskt min pappa under en semester. Jag vet att min mamma inte var så glad åt detta, hon tyckte nog att det räckte att pappa jobbade resten under året i stan. Men min pappa hade alltid något projekt på gång. Jag har nog ärvt en del av detta av min pappa.

På något sätt var allt mycket lättare när vi var små, inte ens soporna var ett problem.

Där den gamla skräphögen var, stod en brännugn där alla sopor brändes. Denna ugn såg ut som en rund tunna (kanske det var ett oljefat) med en lucka upptill och en nertill.

Detta var ju ur säkerhetssynpunkt egentligen ganska riskabelt, men på den tiden på

1960-talet visste man inget annat.

Även toalettsystemet var annorlunda på 1960-talet. Då rann avloppsvattnet, lakvattnet, direkt ut i viken, idag så är det kopplat till Styrsö.

År 1985 var byggnationen av duscharna  klara lagom till Midsommar. Bastun fanns ju redan sedan många år tillbaka. Varmvattenberedaren som fanns då hade inte ju inte kapacitet att försörja alla med varmvatten, så jag var en av dem som fick duscha i kallt vatten minns jag. Att bastu och duschen dessutom inte hade fått lås insatta var ju en bidragande orsak. Dessutom hade inte myntautomaterna inte blivit uppsatta, så det var fritt fram att duscha så länge man ville.

Efter 20 år ansågs denna byggnad ha gjort sitt, och år 2005 byggdes den nya dusch och bastuanläggningen av GMBF`s medlemmar.

Den 10 september 2005 var det invigning och anläggningen döptes till Glädjehuset.

Strax innan denna invigning hade den “gamla bastun” eldats upp under kontrollerade former.

Om man står längst ut på trä-bryggan vid nocken och tittar rakt fram, så ser man en ö med endast 1 hus. Denna ö kallas för Avundsjukan i folkmun, varför vet jag inte. Men vad jag vet så var det någon vuxen som lurade oss barn och sa att på den ön hade en lärarinna hängt sig. Detta satte  ju skräck i oss barn och vi vågade aldrig gå iland där. Jag har fortfarande inte besökt denna ö.

Allt förändras, fritidsbåtarna har blivit större och större. 1960-talet innebar träsnipor, Petterssonbåtar, träekor och en och annan livbåt i trä, ombyggd till fritidsbåt.

När plastbåtarna började komma till Källö så var man tvungen att bredda mellan pollarna för det var för smalt.

En av de första plastbåtarna som kom till Källö var en Albin 25, den hade en barnfamilj införskaffas sig. Alla som var i hamnen när den kom var mycket imponerade över denna stora båt. Då var den störst, nu är den en av de mindre båt modellerna som kommer till hamnen.

Min pappa byggde några små båtar under denna period. Bla hade vi en däckad eka som vi åkte fram och tillbaka till Källö med. Hemmahamn för vår båt var Hinsholmen.

Källö har alltid betytt väldigt mycket för mig genom åren. Fortfarande brinner mitt hjärta för denna underbara ö.

Att tälta gick i arv och när jag fick min egen familj fortsatte vi att tälta under ganska många år.

Vi hade ett hustält, ganska stort, plus ett annat mindre tält som mattält. Med rejäla presenningar och fina trasmattor på golven, riktiga sängar, gasolkamin, gasolspis med ugn, så bodde vi jättebra där. Att campa med ett spädbarn var inga problem. Johannes var 6 veckor när han började campa. Konstigt nog tyckte jag inget var besvärligt. Men det fanns människor som inte tyckte jag var riktigt klok som campade med ett spädbarn. Det var ju bara att se till att det fanns termosar med kokt varmt och kallt vatten. På nätterna sov Johannes i sin barnvagn i en vinteroverall, då behövde jag inte vara rädd att han skulle frysa. Den sommaren 1994 var en av 1990-talets varmaste somrar.

Några veckor senare den sommaren så var det dags för dop. Detta hade vi i parken. Solen sken från en klarblå himmel och det var alldeles vindstilla så vi kunde ha levande ljus bredvid “dopfunten”. Prästen som döpte Johannes hette Olle Franzèn, och var kyrkoherde på Styrsö. Han kom hit i sin träsnipa.

Samma präst vigde mig och Janne 1998, även då i parken. Men då var vädergudarna verkligen inte med oss. Det regnade hela den dagen, men det sägs ju att lite regn i “brudkronan” ger lycka. Jag hade ingen brudkrona men de dropparna som hamnade i håret har varit till stor nytta.

Vår bröllopsnatt tillbringade vi på “Hotell Källö”, dvs Musikerhuset. 

Vi fortsatte att tälta vid ängen ytterligare några år. Men 1999 blev vi tillfrågade om vi ville ta över och sköta kioskverksamheten.

Naturligtvis blev vi väldigt glada när vi fick detta uppdrag. För mig personligen kändes det som cirkeln var sluten, för det var ju i kiosken allt började en gång.

2007 är nionde sommaren som vi driver kiosken i GMBFs regi.

Vi tycker fortfarande det är lika roligt, som när vi började.

Förutom att vara kioskföreståndare, vi har också hand om bokningen av Musikerhuset. Detta kan medlemmar låna till sina gäster mot en mindre avgift.  När det inte finns några hamnvakter här på Källö, så tar vi upp hamn- och dagavgifter. Janne delar även intendentuppdraget med en annan medlem.

Ibland kan man likna vårt uppdrag med mackägaren i Lasse Åbergs film, han som byter keps för varje uppdrag. En sak kan vi i alla fall garantera, och det är att vi inte vispar glassen med någon utombordare. Glassen kommer garanterat från GB.

Kioskens sortiment har utvidgas för varje år. Det var en båtgäst som vid ett tillfälle nämnde att “om man blir inblåst på Källö, så klarar man gott och väl med vårt sortiment“. Vi försöker att tillgodose de flesta behoven.

Det är många barn som säger att de har svårt att välja godis för vi har så stort sortiment trots att kiosken är så liten. Kiosk och utrymmet bakom är 36 kvadratmeter, detta fick vi veta när det lades in nya golv för några år sedan.

 

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨Somrarna på Källö innebar Derolan mot myggbett och brännmaneter. Liniement på bruna apoteksflaskor mot för mycket solbränna. Rutiga regnkläder, Sylvest och gummistövlar. Smutsiga sommarfötter som aldrig gick att få rena riktigt. Barfota på ängen. Plocka smultron och trä dem på strå. Våra mammor som stekte pannkakor på gasolkök. Våra pappor som kom ut på fredagarna efter arbetet. När vi väntade på våra pappor som skulle komma “borta i hålet”, dvs Korshamnsrännan.. Borttappade pengar både vid kiosken och vid bryggan. Krabbfisket som aldrig tog slut. Många tårar, men mest mycket skratt. Plåster på knäna, fräknar på näsan som man ville ta bort. Blåsipporna som blommade som ett blått hav i parken på våren Riff tuggummi med grönt metall papper som smakade lakrits. Alla bad i badviken. De första simtagen. Våra orange flytvästar som inte torkade på flera dagar. Alla blommor som vi har plockat både till Midsommarstången, men även till våra snälla mammor. Våra pappor som gav oss veckopeng, som vi handlade upp i kiosken.Det allra finaste var dock, att få ha frihet och att få vara barn av vår tid.

 

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

 

Jag vill tacka framförallt mina föräldrar som gav mig denna chans att få växa upp på Källö från det jag var 4 år.

Att få den förmånen är få förunnat. Egentligen spelar det ingen roll hur man bor när man är här på Källö. Bara att få vara här på Källö och få uppleva allt är för mig ovärderligt.

Vi flyttade ut när skolan slutade på våren och flyttade hem igen när skolan började.

Många kalas har firats här på Källö. Vi har ju haft barndop och bröllop i parken.

Men även lokalen har nyttjats till kalas och fest. Där har många medlemmar firat   jämna kalas och barnkalas genom åren.

Hoppas att nästa generation också får uppleva att det är en “lisa” för själen att besöka Källö. Här får stressiga människor ro.

  Källö i Juli 2007

Wibeke Prang

 

 

Utskriftvänlig version